-

dagarna går så otroligt fort, men ändå så himla sakta.
jag saknar dig för varje sekund som går, jag vill inget hellre än att du kommer hem igen patrik.
det är tomt utan dig, inget är som förut. det är något stort som fattas, som ett hål, en tomhet..
finns ingen som kan ta bort det, förutom du.

i fredags natt var jag, jimmie, marcus, emelie och andreas till din grav.
det är så fint där, så himla fint..
men det var jobbigt att komma dit, jag kände hur hela jag var påväg att bara ramla ihop.
försökte gå därifrån, men jimmie stoppade mig, tack..
för jag kände efteråt att det var skönt att vara där igen, det var skönt att kunna gråta ut igen.
ändå väldigt jobbigt. men det behövdes..

jag önskar verkligen att jag kunde beskriva hur stor saknaden är, men det kan jag inte.
inga ord, eller nåt kan beskriva den.  det går bara inte, den är för stor.
jag kan inte förstå varför det var just du som försvann, varför just nu. varför inte när du levt klart hela livet?
behövdes du så mycket där uppe?
VI BEHÖVER JU OCKSÅ DIG... här nere..
jag hatar gud för att han tog dig ifrån oss, jag hatar att jag aldrig gick upp när ni kom hem den natten.
jag hatar att det hände. så mycket om,varför, så många frågor. som bara ställs om och om igen, men det kommer aldrig några svar. vi får helt enkelt vänta tills vi ses igen, antar jag...
livet är väldigt orättvist, sjukt.

det som håller mig vid liv, är hoppet om att vi ses en dag igen.
och det som får mig orka är det, och alla underbara personer som finns för mig!
kommer aldrig kunna tacka er riktigt..

men du storebror, jag vet inte vad jag ska skriva. mer än att jag saknar dig och att det är så jävla tomt utan dig, hela världen rasar ihop utan dig känns det som. du var världens finaste, nu är du himlens finaste!
jag älskar dig, vi ses i det blå.  vila i frid kära du..  / lillasyster